Konst i en postmodern tid

En del människor har ett behov av att förstå vad de håller på med, och varför. Jag är nog en av dem. Jag har även ett behov av att förstå min omvärld. Men det är inte alltid så lätt.

Illuminationer och imaginära världar
Innan övre tonåren reflekterade jag inte så mycket över livets mening. Allt bara flöt på. Men då, vid ett tillfälle, fick jag en bok i min hand som under en period nästan fick religiös status. Bokens titel var ”Illuminationer”, en diktsamling av den franske poeten Jean Artur Rimbaud. Den var översatt till svenska av Helmer Lång och illustrerad med fantasifulla konstverk av den skånske konstnären Max Walter Svanberg.
Rimbauds poesi var som en drog, en berusande verklighetsflykt till imaginära världar. Och Max Walter Svanbergs surrealistiska bilder triggade igång min fantasi. Jag köpte färger och började själv skriva, teckna och måla.
I samma veva väcktes ett intresse för all konst. Fram till 23-års åldern ägnades sedan mycket tid till att måla, teckna, skriva, besöka gallerier, konsthallar, konserter, bibliotek med mera samt till ständiga diskussioner om konst, filosofi och politik med vänner, och ibland icke-vänner.

Då, när jag var 23, hände något jag inte alls hade räknat med. Jag hade, som många andra ungdomar vid denna tid, intresserat mig för olika livsåskådningar. Men kristendomen kändes på något sätt passé, den hade man växt upp med och där fanns nog inget mer att hämta. Konfucius var intressant och Herman Hesses bok om Siddharta, väckte ett intresse för buddhismen. Jean-Paul Sartres existentialism satte livets mening på sin spets och Che Guevaras frihetskamp var utmanande. Men Jesus, denne söndagsskolssnälle person som bar små lamm på sina axlar, nej, vad hade han att komma med?

Omvändelse
Min omvändelse var extremt odramatisk. Jag vaknade en morgon och fann att jag var troende, förmodligen kristen. Det kändes inte fel, men jag var orolig för vad mina socialistiska vänner skulle säga. Någonting hade hänt kvällen innan. Jag hade suttit, helt ensam på mitt rum. Jag hade fört ett resonemang med mig själv om vad som egentligen var sanning. I detta resonemang hade en insikt, en övertygelse, landat i mitt inre. Jesus var Guds son, precis som Bibeln sa. Och han var en större revolutionär än Che Guevara. Han nöjde sig inte med att förändra de yttre samhällsformerna. Han ville förändra grundorsaken till all ondska och orättvisa – förvandla människohjärtat. Och han hade varit beredd att dö för sin övertygelse. Jag sa till mig själv: honom vill jag följa.
I samband med denna nyvunna insikt fick jag också upp ögonen för Bibeln, denna mångtusenåriga boksamling som historiskt påverkat västvärlden mer än någon annan skrift. Jag hade hört människor tala om Bibeln som en ”levande” bok. Nu började jag förstå vad de menade.

Efter detta har det gått en del år. En fördel med att bli äldre är att man får en viss distans till livet och till alla trender i samhället. Jag tar här chansen att förmedla några tankar som ligger till grund för det jag håller på med inom konsten. En verksamhet som i tanken varit ett pågående flöde genom livet, men som i praktiska uttryck mer varit ett staccato, ett punktvis målande och skrivande i de pauser som uppstått mellan nödvändiga jobb- och familjeangelägenheter.

Modernism, postmodernismen och kristen tro
Allt jag gör inom det jag kallar konstnärlig verksamhet är inte så djuplodat. Ibland vill pennan eller penslarna bara leka, skutta och dansa. Så måste det få vara. Kärleken är det mest förbryllande i livet. Ofta, till synes, så irrationell, men ändå så nödvändig. Kärleken till livet, konsten, vännerna, familjen, sin livspartner och till Gud.

Men även om mycket i livet är en lek finns där också ett stort behov av reflektion och eftertänksamhet. Det man ibland kallar analys. Som någon myntat: ”Man blir nödvändigtvis inte visare för att åren går, men man har chansen”.

Speciellt tre områden intresserar mig: modernismen, postmodernismen och kristen tro. Det handlar om tre paradigm som format det västerländska samhället och kulturen, och om tre gudar. (1) Mycket av min konst rör sig i spänningsfältet mellan dessa tre storheter. Mitt i detta spänningsfält finns jag som individ. Vem är jag och varför är jag här? Identitet och mening. Det är frågor som alla, mer eller mindre medvetet, brottas med genom livet.

Bibeln
Bibeln, världens mest tryckta, och lästa bokverk, var tongivande i västvärlden fram till upplysningstiden på 1700-talet, ibland med inslag från grekisk religionsfilosofi. Den kristna tron, med sina rötter i judendomen, har tidvis varit politiserad och i händerna på olika maktkonstellationer. Men tack vare Bibeln har dessa konstellationer ständigt utsatts för granskning vilket lett till konflikter men också till förändringar. Och så är det än i dag. Kristen tro utan Bibeln är som en kropp utan skelett. Den faller ihop till en formlös massa och ett subjektivt tyckande i olika frågor.

Det moderna projektet och postmodernitet
Postmoderniteten brukar ses som en reaktion på det moderna projektet eller moderniteten som har sina rötter i upplysningstidens framtidsdrömmar från 1700-talet och framöver. Genom de landvinningar som gjordes inom naturvetenskapen började man se stora positiva förändringar i samhället. Praktiska tillämpningar av den moderna vetenskapens framsteg har gett mänskligheten ökad materiell välfärd, och hjälp mot en hel del sjukdomar och annat ont. Många tänkte sig i början av denna era att den moderna vetenskapen skulle komma att lösa alla problem, såväl på det fysiska planet som det metafysiska. Nya områden för vetenskaplig forskning öppnades upp. Inte bara inom naturvetenskapen utan inom alla områden. Samhället, psyket, religionen, ja allt skulle genomforskas, analyseras och kartläggas. Och så skulle en ny skön värld, helt grundad på människans förmåga och det mänskliga förnuftet, växa fram.

Det moderna projektets kollaps
Det moderna projektet visade sig så småningom inte kunna uppfylla de förväntningar man ställt på det. Tron på vetenskapens förmåga att förstå och kontrollera universum och människan har kollapsat på många sätt. Man talar i dag om framgångs- och utvecklingsfällan. (2) I sin tänkvärda bok ”Vad är sanning” menar författaren Sven Reichmann att allt fler i dag upplever det moderna projektet som ett förlegat 1800-tals-paradigm. Det finns ingen konflikt mellan tro och vetande. Tron på det mänskliga förnuftets förmåga att omfatta all kunskap är en orimlig tanke. Det vi inte vet kan alltid tvinga oss att omvärdera det vi trodde oss veta – när det kommer fram. Vetenskapens stora akilleshäl är och förblir det faktum att vi aldrig kan veta vad det är som vi inte vet. (3) Och i ”Illusionen om vetenskapen” påpekar forskaren Peter Stenumgaard hur bristfällig vetenskapen är i många stycken. Ja till och med den vetenskapliga metodiken som man tidigare satte stor tilltro till utsätts i dag för skarp kritik av vetenskapsteoretiker. Det finns ingen vetenskaplig grund, menar man, för att påstå att ”vetenskaplig” sanning är mer sanning än någon annan sanning. Och en hel del vetenskaplig sanning har tydliga märken av bäst före-datum. (4)
Ytterligare en annan bok, ”Lyckliga i alla sina dagar” av Nina Björk, visar på ett förtjänstfullt sätt hur människans ständiga jakt på framgång tenderar att bli hennes fall. Och hur det mänskliga livet reduceras till ett vinstobjekt. (5)

Kulturen i det postmoderna samhället
Postmodernismen, en kulturyttring härledd ur postmoderniteten, ser på allt med skepticism. Sanning är relativ, man måste se allt med kritiska ögon. De stora metaberättelserna, kristendomen och det moderna projektet med helhetssvar, kan man inte lita på. I det postmoderna samhället har religionen, som bannlystes under modernismen, kommit tillbaka. Inte som Sanningen med stort S utan som fragment, en mängd olika sanningar. Man väljer det man vill ha så långt det känns bekvämt. Och man frisera det så att det passar just mig och mina behov. Religionen är mer eller mindre rumsren så länge man är en sökare. Men den som anser sig ha funnit sanningen betraktas med stor skepticism. Enligt den tyske filosofen Friedrich Nietzsche är alla anspråk på att äga sanningen uttryck för ett maktspel. Utom hans eget anspråk förstås.

Konstnärligt skapande i det postmoderna samhället kan uttrycka sig precis hur som helst. Tidigare epokers krav på enhetliga bedömningsgrunder existerar inte. Det finns inga begränsningar, övergripande riktlinjer, inga bedömningsgrunder, ingen strävan efter enhet eller sammanhang. Allt blir individuella projekt grundade i subjektiva tankegångar och känslor. Därmed inte sagt att det inte finns bra konst, konst som är välgjord och som berör, om det nu är det man menar med bra konst. Men konst i det postmoderna paradigmet är ofta en metafysisk kramp, ett förtvivlat försök att göra sig autentisk i en värld där avsaknad av mening är själva livsluften. Ibland uttrycker konsten en kamp för rättvisa. Men vad är rättvisa i ett samhälle där värdenihilism förvandlat begrepp som rätt och fel till emotionella subjektiva värden? Inte så sällan är konsten även knuten till kommersiella intressen, men så har det alltid varit, inget unikt för postmodernismen.

Nu är det väl ingen som påstår att Sverige är ett alltigenom postmodernt samhälle. Det moderna projektet lever fortfarande i en del kretsar även om det inte längre har samma livskraft som tidigare. Även den kristna tron och många kulturyttringar som kommit genom ökad invandring bryter mot postmodernismen.

Vad är sanning?
”Jesus svarade: ’Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen’. Pilatus sade till honom: ’Vad är sanning?’. ”
Spänningen mellan Bibelns absoluta värdegrund och postmodernismens mer nihilistiska är stor. Här vill jag analysera och diskutera. Vårt demokratiska samhälle med åsikts- och yttrandefrihet ger oss utrymme till detta. Vi tillrättavisar och övertygar inte varandra med påkar och gevär. Vi använder det fria ordet och konsten för att förmedla våra åsikter. Och ingen av oss äger Sanningen. Men om vi söker kanske Sanningen efter hand kommer att äga oss.

Genesis, ”begynnelse”, är det grekiska namnet på Bibelns första bok. I de svenska översättningarna brukar denna bok heta Första Mosebok. Den inleds med de välkända orden: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Om dessa ord är sanna är de oerhört revolutionerande i vår tid, även för konsten. De säger att det finns någon utanför universum som skapat det universum vi lever i. I så fall finns det kanske ett syfte med det hela, ja, en mening. Kanske är vi inte här av en slump.

Konstnärligt skapande är enligt min mening en konsekvens av att vi människor är skapade till Guds avbild. Gud är skaparen och vi är födda till att skapa. Vi kan inte låta bli.

Tommy Lindén

(1) Vetenskapen är den nya guden i det moderna samhället. Men i det postmoderna samhället är det ”jaget” som är gud.
(2) Framgångsfällan Amerikansk dokumentär från 2011 av Mathiu Roy och Harold Crook. Originaltitel: Surviving progress.(SVT 2013-12-03)
(3) Vad är sanning av Sven Reichmann
(4) Illusionen om vetenskapen av Peter Stenumgaard
(5) Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk
Ovanstående böcker finns i bokhandeln och på bibliotek eller kan lånas som e-böcker på www.elib.se)